Norrländska Korrespondenten – 12 februari 1869, sida 2

— Hvar är morbror? frågade kyrkoherden, sedan han, mindre vänligt än vanligt, helsat Maria och de andra. — I salen! svarade Maria, förskräckt öfver fadrens utseende och röst. Kyrkoherden nästan sprang uppför trappan. Morbror Svante gick emot honom på salsgolfvet. — År det du, som befallt nedhuggandet af löfsalen? utbrast kyrkoherden, med synbar vrede, sedan han helt knapphändigt helsat den smilande kongl. sekreteraren. — Ja, min bror! — Var du alldeles rasande och hvad tänkte du på? och hur kunde du våga hvad ieke en gång jag, ehuru boställsionehafvare, skulle kunnat företaga, om en så vild ide fallit mig in? — För Guds skull lugna dig, min bror! Det kan icke annat än synas dig både djerft och besynnerligt; men jag är säker på, att när du fått veta skälet dertill, så skall du förlåta mig detta tillgrepp och till och med tacka mig derför, svarade kongl. sekreteraren ; och rösten, som i början af försvarstalet varit ödmjuk och smilande, öfvergick i senare delen deraf i en mera bestämd och säker ton. oo Nå, låt höra! utropade kyrkoherden otåligt. Men i samma ögonblick inträdde församlingens komminister, för att helsa