Norrländska Korrespondenten – 12 februari 1869, sida 2

Kyrkoherden hejdade sig. — Genom honom, fortsatte han. — Inte kunde jag tro att siktern kunde våga ljuga i en sådan sak. Jag pruta nog emot, så mycket jag nätnsin tordes; men han sa att det skulle ske, för att träna skuggade så mycket för landena, och så befallte han att det promt skulle ske, fast jag san att rågen skulle mejas. — Nå, han skall då få stå till rätta för detta helgerån! utbrast kyrkoherden. Kör då! och vagnen rullade äter utaf de få steg, som voro från stallbacken till gården, d. v. s. nedra gården; ty man kunde icke köra upp till byggningen, hvilken omgafs af terrasser och syrtuhäckar, mellan hvilka en stentrappa förde till den nedra gården. Fru Liljeberg nästan darrade. fon hade, på alla de aderton år som hon varit gift, aldrig sett sin man så uppretad, och denna sällsynthet sysselsatte henne så, att hon till en del glömde anledningen dertill; men i en hast vaknade en aning i det bäfvande modershjertat, och det outgrundliga blef henne tydligt och gjorde henne ännu mera bedröfvad. Vagnen höll ändtligen vid sin bestämmelseort. Maria kom i samma ögonblick springande, för att emottaga de kära föräldrarna. Calle och huspigan voro äfven, nästan på samma gång, vid vagnen.