Norrländska Korrespondenten – 9 februari 1869, sida 3

gubbe lilla! bad hustrun, med sin mjuka, smekande röst. -— Lugna dig! säger du? du som piper likt en ur sitt bonedfallen skatunge, och nu skulle jag genast lugna mig, när jag ser något så oerhördt, så helvetiskt elakt? men ni fruntimmer bry er aldrig om stora ledsamheter; det är bara småsakar, som förarga och modfälla er! — Vill du inte gå ner ur vagnen, Gustaf lilla? frågade hans hustra med samma mildhet, liksom hade hon icke hört sin mans häftiga ord. r — Tror du inte, att jag här sc tillräckligt af spektaklet? Jag sitte verkligen så upphöjd i denna gamla orrkoja, att jag riktigt kan njuta af utsigten. Nå, så kör då, Anders! så slipper jag åtminstone höra det här käxet! utropade den ovanligt retade kyrkoherden. På stallbacken, vid hvilken de voro nästan i samma ögonblick som vaguen sattes i gång, mötte de rättaren, som, med mössan i hand, skulle helsa på ovördig kyrkoherden. — Håll, säger jag dig herden åter med dundrande röst. Rättaren bockade sis förs — Ilvem har rothuggit löfsiteo, kerl? skrek hyrkoherden, utan at mannens helsninzg.