Norrländska Korrespondenten – 9 februari 1869, sida 3

första ögonblicken skulle medföra en storm. — Håll då! håll då, i IIerrans namn, Anders! säger jag dig, ropade kyrkoherden med full hals, medan hans kropp i möjligaste måtto utsträcktes öfver den gamla suffletten, hvilken i rask fart ilade på den något sluttande vägen fram emot prestgården. IIåll! håll! om du inte är döf, som en dödskalle! skrek kyrkoherden åter, och rösten hade öfvergått i en verklig basunstämma. Ändtligen hörde Anders. Vagnen stod stilla. — Maria! Maria! hvad vill detta säga? utropade kyrkoherden och stirrade på sin hustru, som satt bredvid honom, blek af förskräckelse, med ett uttryck af den sorgligaste förvåning. — Drömmer jag eller är jag vaken? fortfor han med stigande häftighet. slvilken niding har kunnat och vågat detta? Min löfsal! min herrliga löfsal! hela prestgårdens prydnad! der jag så i lugn och frid sof min middagssömn! En löfsal, som alla mina kontraktsbröder afundades mig och der du en gang lofvade att bli min hustru! Nu ligger den sköflad, rothuggen, som en fälld skogspark! och detta i min, i boställsinnenafvarens frånvaro! 0. det är oerbördt, nedrigt, oförklarligt! Och den annars så lugna och milda kyrkoherden rasade i ett slags vild förtviflan. — För Guds skull, lugna dig, min