Norrländska Korrespondenten – 9 februari 1869, sida 3

till följe häraf, kunde tydas mycket illa. Ack! skulle hon sjunka i sin fars, sin älskade fars aktning? han, som ännu aldrig med ett hårdt ord tilltalat henne, som trott henne så väl, så englaren, skulle han nu misstro henne? det vore förfärligt! För modren fruktade hon mindre; med henne kunde hon tala öppet och förtroligt. IIon var så öfverseende. Visserligen skulle hon banna henne, banna henne mycket; men hon skulle snart åter bevekas, och fullt tro hennes ord. Ack! det var icke så med fadren, vid hvilken hon icke så kunde tala! Således fruktade hon föräldrarnes hemkomst, men hon längtade äfven derefter; ty hon var af morbror Svante numera bevakad som en fange. Läkarens föreskrifter blefvo till och med ringaktade; det fick gå med den usla lifhanken huru som helst, sade kongl. sekreteraren till sig sjelf; men bevakas skulle de älskande. Ack! samvetet, denna andliga helsa, är ju vida mer än den kroppsliga! Han kunde icke handla mot dess bud! Detta allt oaktadt kände dock morbror Svante en viss beklämning vid tanken på kyrkoherdens missnöje med helgerånet; men var icke hans dotters rykte vida mer än löfsalens skugga? ilan skulle nov ställa sitt tal sa, att Marias far skulle linna det rätta i hvad kongl. sekreteraren gjort, om ock de