gelse eller, som man snarare kunde säga, denna styggelsens förödelse; och jag ville väl fråga, hvilken hand, som öfvat detta nidingsdåd, detta våldförande på Guds herrliga skapelse? — Åtminstone bör denna sak icke angå herrn! Eller med hvad rätt och af hvad skäl vågar väl herrn att antaga sig den? — Med den rätt, som tillkommer hvarje fri menniska. — Säg snarare med den rätt, som tillkommer den lurande älskaren, den bedragne förföraren! — För dessa ord måste ni, vid Gud, ansvara mig! utropade studenten och reste sig i sin fulla längd framför kongl. sekreterarens sammanfallna gestalt. — Ansvaret blir icke stort, hoppas jag! hånade denne, ty vittnen i denna sak finnas verkligen att tillgå. Der ha vi genast ett, tillade han, då Lotta i samma ög änblick närmade sig, med en bricka med glas och karafiner, jemte en lackerad korg, uppfylld af präktiga brödsorter, en lyx ihvilken alla prestfruar, bäde då och nu, lyckas täfla med hvarandra. Nå, Lotta! fortsatte talaren, men hejdade sig hastigt, då han i detsamma såg Maria vid syrenhäcken. Nagot vittnesmaf kom icke vidare i fråga, icke heller något tal om löfsalen, så Jänge Maria satt qvar på