Norrländska Korrespondenten – 9 februari 1869, sida 2

magistern. De stego båda utaf borta vid gårdsgrinden. Kongl. sekreterarens bleka kind kunde dock rodna! Ilarmen har också sin färgläggning, hvilken ofta ensamt öfverlefver både ungdomens, helsans och kärlekens ljufva kolorit. Och nu lemnade han löjtnanten åt sitt öde, tog närmaste vägen till trädgården och hann verkligen der skaffa sig ett bakhåll, hvarifrån han, sjelf osedd, kunde se den väg, som de älskande skulle passera. Efter några ögonblicks väntan såg han dem framkomma, och ehuru han icke hörde de ord, den förfärliga öfverraskningen utpressade ur deras hjertan, så njöt han dock den outsägliga triumfen, att i åtbörder och winer förnimma dess verkan. Ack! denna åsyn var värd mycket! uppvägde många af de demoniska smärtor, som aftonens nionde timme kostat kongl. sekreterarens hjerta! Han var nära att utbrista i ett hånskratt, då han såg studentens vanmäktiga vrede; men han sammanbet, med ett segerleende, de tunna, färglösa läpparne och knöt krampaktigt den knotiga handen. Sakta och andelätt lemnade han sitt gömställe. Uar måste ju före de älskande vara vå gården. för att väl