Norrländska Korrespondenten – 9 februari 1869, sida 2

IIuru gerna hade icke studenten följt hennes exempel; men han fann att detta icke gick an. IIan satte sig bredvid löjtnanten på gungbrädet. Och nu angrepo de den stackars ynglingen med dessa sarkasmens spetsiga vapen, hvilka gå genom både märg oah ben. Men han försvarade sig i skygd af det enda motvärn, som han ansåg användbart, en lugn köld, ett slags enfald, icke låtsande förstå utmaningen. — Har herr Pettersson sett den sköflade kärleksgången? frågade slutligen löjtnanten direkt. — Jag kan icke påminna mig att någonsin förr hafva hört denna benämning. — Men en all, der kärleken stämmer sina möten, och kuttrar och smeker likt dufvorna, kan väl med skäl kallas så? — Ja, jag tycker verkligen att vi nyss sett förverkligad mythen om dryaderna, dessa lundarnas tjusande nymfer, som sägas lefva och dö med sina träd; ty vår lilla dryad tyckes mig i afton vara nära att duka under för sin bedröfvelse, tillade kongl. sekreteraren, och de tunna läpparne krusades af ett sarkastiskt smaleende. — Na, förstar herrn vu hvarom fragan är? Ja, i fall herrarne mena deu nedhuggna löfsalen, denna förödelsens styg