Norrländska Korrespondenten – 9 februari 1869, sida 2

morbror Svante, med låtsadt deltagande, sedan herrarne helsat våra älskande välkomna, och klappade den lilla hand, som Maria räckte honom. — Ingenting! svarade Maria och försökte le. — Det borde väl icke heller göra det, efter en angenäm resa och ett sådant ressällskap, som du uppfängat på vägen, invände morbror Svante, icke i stånd att fullt besegra yttringen af sin harm. Ått det nu ändå var synd om Maria, tyckte till och med löjtnanten; — ty i ungdomens hjerta är ändå det goda aldrig så djupt begrafvet, att det icke lyser fram under gruset af oädla lidelser; men ur studentens ögon ljungade en blixt vid detta kongl. sekreterarens angrepp, och Maria behöfde väl som stillande medel sända honom en dufvoblick. Löjtnanten såg det; och nu undanträngdes medlidandet af den i all sin styrka ånyo framträdande svartsjukans glöd. Maria hade satt sig på gungbrädet, tankfullt ritande med parasollen i sanden. — Du är så förstämd, Maria, atertog kongl. sekreteraren; skulle du icke vilja göra en promenad? — Nej, morbror! jag skall i stället ga in och helsa pa de hemmavarande och laga att herrarne ta litet saft, svarade Maria och atlägsuade sig.