Norrländska Korrespondenten – 9 februari 1869, sida 2

de ungas ögon förrådde den lurande spejaren. Han inrapporterade noga sin rekognoscering för löjtnanten, hvilken instämde i hans infernaliska skadeglädje, väntande att få se föremålen derför. Skulle de hafva mod att framträda båda på en gång? eller skulle älskaren taga en omväg? derpå grubblade de ännu, då de båda verkligen på en gång bestego terrassens trappor och närmade sig gungbrädet. Herrarne låtsade icke märka dem. — God afton, morbror! ljöd Marias stämma och hon räckte kongl. sekreteraren handen och helsade tigande på löjtnanten. Den stackars flickan trodde sig, så väl i röst som åtbörder, hafva nedlagt sin vanliga glada och osökta vänlighet; men rösten darrade och hela hennes väsende uttryckte en underlig blandning af köld, smärta och förlägenhet, då deremot ynglingen helsade sina båda antagonister med en ledighet, så naturlig, att ingen i den kunde upptäcka att han: själs jemnvigt var det ringaste störd, långt mindre ana att den var alldeles rubbad. Han var verkligen i detta ögonblick en representant af den ädla studentandan; ehuruväl den på den tiden icke hunnit nutidens stolta mod och sjeliständighet. Hvad fattas dig, Maria? fra