SVIS SF MAT OMM 4 (44 441— 7 annan detalj. Sädens kullslående. Hwarje landtbrutare känner af erfa. renhet ten skada, fom stormar ech håftiga regnslurar förorsaka genom sädens kullslående. Ojta förstöres derigenom en betyrlig del af skörden, då halmen afknäckes wid lullslåenret och seran ide åter fan resa fig. Man trodde, att ors saken till denna ringa motstöåndsförmåga wore att föfa i bristen på kiselsyrart kali, för att göra halmen fastare. Men retan hr I. Pierres kemiska uns versöfningar gåfwo ett resultat, som stod fullkomligt i strid med detta anta: gande. Just den kullslagna halmen is fate fia wara mycket ritare på kiselsyra, än ten upprättstående. Äfwen Welter, som grundligt ftuterat denna för jord: brukaren få wiatiga fråga, har, enligt en till landtbruksakademien i Paris ingifwen berättelse, kommit till samma res sultat. Han fann i ren ligaande bal: men 70,, procent kisel, under vet den upprättstående endast innehöll 65,2 pros cent. Detta faktum föranledde Welter, att wid landtbruksinstitutet i Grianon ans ställa direkta försök för att utröna bil: fet inflytande kiselsyradt kali utöfwar på halmens motståndsförmåga. Till detta ändamål förskaffade han sig tre prof af samma slags halm, af hwilka det ena hade wäxt på en åker, som med afsigt blifwit mycket glest besådd; det antra mar från ett med tiselsyradt kali gödt fält, och vet tredje från ett mwanligt säresfält. Af omkring 10 strån af hwarje prof gjorde han en knippa, på hwilken han pröfwade halmens fasthet och styfhet. Graden af styfhet bestämde han på tet sätt, att han lät knippan, endast fästad med rotändan, swäfwa fritt i wågrät riktnina. Halmens egen tyngd drog den lösa ändan nedåt, halmen bildade en båge, hwars böjning war större eller mindre alltefter halmens styfhet. Fastheten mätte han genom den tynad, som war erforderlig för att afbryta knippan. Många på nu anförda fött utförda mätningar hafwa ledt till den slutsats, att halm från alest besådra fält har den ftörftr motståndskraften och fastheten. Derefter kommer den från ett wanligt fält på måfå tagna, under det att den med kiselsyradt kali gödda wisade sig wara minst fast och styf. Welter anställde ytterligare en annan följd af förfök med dessa tre prof. Han late den 14 timmar i watten och pröf: wade derefter, på ofwan anförda sätt, deras styfbet och fasthet. Halmen från ven glest sårda åkern hate derwid infus pit mest watten och derför AUtfå mest tilltagit i wigt. Detta oaktadt böjde fia denna knippa minst, under det att den med kiselsyradt kali gödda ajorde den största bågen, och således ännu alltid war den swagaste. Den ökade tillförseln af kisel genom görning med tiselsyradt kali tyckes får lunta minska halmens fasthet och AaYns na sädens kullslagnina. J alla händelser är kiselhalten, huru wiatiRa för halmens fasthet den än i all: mänhet må wara till en wiss grad, icke ensam afaörande för densamma Deremot är trä-ämnet af ett ide mindre wigtigt inflytande. Der fören af ftormar och regnskurar slås omkull, är ide orsaken att söka i brist på kisel, utan i den omständighet, att stänglarnes nedra delar på tätt såtda fält ide funna bes hörigen utweckla fia af brist på ljug och luft; halmens träartade delar äro då för swaga att uppbära stråets wigt. Då deremot fälten äro alesare besådda och luft och ljus hafwa fritt tillträde till halmens nedra delar, då winna också dessa, såsom ofwan anförda försök tyrligt wisa, större fasthet och motftåndsförmåga. Att få glest, är således ett gott merel mot sädens kullslående Kortaste vägen till äktenskan.