Norrländska Korrespondenten – 5 februari 1869, sida 3

har så sköflat vår kärleks lustgård? utbrast slutligen ynglingen, som först af bäda kunde finna ord för sin plötsliga öfverraskning. — O, deu herrliga löfsalen! vår löfsal, Fredrik! utbrast nu Maria, och det unga hjertats qval upplöste sig i rika tårar. — Låt oss gå ini trädgården, sade ynglingen och räckte handen åt Maria. — Nej, Fredrik! hvad skola vi göra der? vi se ju här huru hela den herrliga lunden, de sköna, kuggrika träden, der sångfaglarne byggde sina små ljufliga nästen... hur hela denna paradisiska lund ligger nedfälld, rothuggen, likt ett svedjeland! Och Maria snyftade. — O, om den grymme, den obarmhertige, endast skonat en enda liten vrå åt oss och de små foglarne! fortfor hon, och ögat följde äter den länga raden af denna grymma törstöriug, denna från början till slut nedfällda alle, der de höga träden, med sina grönskande kronor, lago likt slagna kämpar, i dödsstunden omfamnande hvarandra. — Men, Maria! hvem har vågat, hvem har egt hjerta att göra detta nidingsdåd? — Och det kan du fråga? — Ja, ty jag vill icke höra på den inre röst, som anklagar... vill icke tänka mig en menniskosjäl uog låg,