Norrländska Korrespondenten – 5 februari 1869, sida 3

att kunna hämnas på naturen, på Guds herrliga skapelse, derför att... Fredrik tystnade, ty han såg kongl. sekreterarens ljusa sommarrock framskymta mellan träden, vid öfre ändan af trädgården. — Säg du, Maria? — Ja, jag såg vär fiende, den som sköslat vår ljufva löfsal! men, kom nu, skola vi gå vidare... — Ja, jag längtar att åtminstone få säga den nidingen sanningen, att få . .. — Fredrik! om jag är dig kär, om mitt lugn är dig dyrbart, så måste du lofva mig att icke låtsa om något. Ju mera du skulle visa dig uppretad, desto mera jublar han öfver sin illgerning och desto mera eggar du hans fortfarando hämnd. — Nej, vi skola ingeutiug säga; först när han börjar tala i detta ämne, kunna vi yttra både vår förundran och vår ledsnad att se denna förödelse; men ingen vrede får ingå i våra ord. — Du vill icke lyda mig? jag ser det på dina ögon, de nästan brinna af vrede, men för min skull måste du lugna dig! fortfor Maria. Ack, om du visste hvad jag, för honom och genom honom redan i tysthet lidit, skulle du icke vilja öka mitt lidande. Maria räckte handen åt ynglingen och ban lofvade uppfylla hennes bön. (Vorts.)