Norrländska Korrespondenten – 5 februari 1869, sida 2

öfversvallande ädla blodet, hvilket till någon del lyckades honom. — Den der fördömda löfsalen, som jag tror att den onde planterat midt på detta kala Wikbolard, der eljest älskande inte ha så godt om boskeer och arkadiska lunder! utbrast löjtnanten, sedan han något lugnat sig. Sådana der tillflykter äro verkligen öfverflödiga på en prestgård, der jag tycker icke behöfdes mera, i fråga om grönt, än ett kalland och några träd ; af oskattbar nytta för det vördiga prestslägtet, som blott brukar se på det som renderar och icke på det som charmerar! Löjtnanten hemtade andan och kongl. sekreteraren log åt stallbrodrens ironi. — Jag hade väl lust att veta namnet på den prest, som planterat denna kärlekszäng. — Ilan var troligen en det kala Wikbolandets son, och hade icke haft någon annan mötesplats för att utbyta sina trohetslöften, än råggärdet och enbuskarnes flacka ljunghedar, och hade troligen gifvit ett löfte, att han, när han en gang kunde rada öfver en torfva, då skulle göra den till en tillflykt för den svärmande kärleken! svarade vår kongl. sekreterare, sarkastiskt leende. — Mamsell Maria och hennes lycklige tillbedjare borde verkligen uppresa en ärestod åt denne skapare af deras Isola Bella! invände löjtnanten, och ehuru