Norrländska Korrespondenten – 5 februari 1869, sida 2

man kunde säga att hon fick veta mer än allt. — Jag skall tala vid Maria! sade hon slutligen, då hon förgäfves sökt, att med modershjertats hela vältalighet försvara sin dotter. — Nej! nej! inte ett ord om saken; då taga de sig en annan tillflykt! Kärleken är den fintligaste af alla våra passioner. Var tyst och låt mig handla! Jag lofvar att förekomma dessa möten, så att de aldrig kunna förnyas; men kusin måste då lofva mig att tiga! — Ja, med ett vilkor: att kusin icke gör något som väcker uppseende, eller blir af det ringaste obehag för Maria! — Jag lofvar det heligt! På eftermiddagen ankommo löjtnanten och hans föräldrar till prestgården. — Här, just här var det som kyssen klingade i sabbatsaftonens gudastund! utbrast kongl. sekreteraren ironiskt, då han, liksom af en händelse, fört löjtnanten in i löfsalens dunkel. — Och huru vet kongl. sekreteraren det? frågade denne med en vild blick Och nu följde hela historien, naturligtvis i ny och förbättrad upplaga. — O, den uslingen! om han vore värdig en utmaning skulle jag släcka min hämnd i hans plebejska hjerta. Och löjtuanten knöt handen på äkta knektmanr. Kongl. sekreteraren sökte lugna det