Norrländska Korrespondenten – 5 februari 1869, sida 2

jag icke mera frågar efter flickan, då hon har så simpla sympatier, så kan jag icke neka att jag ville gifva mycket för att kunna förhindra dessa möten, blott för att förarga den der bondlurken, som väl tror sig kunna eröfra hela verlden, derför att han eröfrat en liten prestmamsells hjerta. — Mötena lofvar jag att förhindra! — Men på hvad sätt? — Låt det blifva min sak! — Jag tyckte mig nyss höra att kyrkoherdens ämna göra en längre resa? — Ja, det ämna de verkligen. — Skall mamsell Maria följa med? — Nej, hon skall vara hemma. — Ah, charmant! då lär väl detta ljufliga kärleksdrama blifva speladt till slut i alla dess ontsägliga detaljer! — Frukta icke! det är just under föräldrarnas frånvaro, som jag ämnar helt oväntadt och i ett enda ögonblick sluta spelet. — Jag begriper icke på hvad sätt? — Det behöfves icke heller. Löjtnanten kan ju komma hit en gång unI der vår ensamhet, några dagar härefter 7 5 — 7 så lofvar jag att löjtnanten skall få se både medlet och verkan deraf. Tisdags morgon afreste verkligen Mahärad. Den tiden funnos inga ångbåtar; de mäste saledes begagna landväg vch togo osuffletten och egna hästar.