Norrländska Korrespondenten – 2 februari 1869, sida 4

naturens sköona utweckling. Du kände hwarje kulle, hwarje träd, det tillhörde vig liksom på grund af en förstfödslorätt. Rundtomkrina bodde wånner och fränder i andra hem, liknande ditt. De arbetade dagligen hwar och en kring fin egen härr, men der war någet, fom skapade ett fams wen tu hade din plats. Det war rin fosterbygr, bin werld, du lände in: gen annan, bu längtade ide efter någon annan; der mar rum för alla dina tons tar, dina önskningar, dina anspräkslösa njutningar. Der framlefde vu dina ba: gar, tu såg kyrkogården, ter de bort gångna föremålen för tina ömmafte fänslor hwilade. Det blir warmt om bjertat wid alla dessa minnen af fofterbyg ven. Wälsignad ware fosterbyaden! Du blef ftörre, din tankeförmåga ut: band, ett älsllig förening, i hwilken äfwecklade fin, din synkrets widgades. Du erfor då, att det fanns berg och dalar, fält och skogar, litnande vina egna. Ett widsträcktare samhällslif, stera byarder, stora länder, stöna höjder och djupa vil: der, siöar och ett stort haf, med tusende winkande bem, och i alla dessa borde menniftor, wäl ide fränter och wänner, hwitltas namn ru få wäl kände, men alla woro rock af samma blod, talare samma språk och tillhörde samma folk fom du; bet war vitt färernesland. Du hörde att bet war ett gammalt luand, der dina förfäder hade byggt och bott med heder I och ära i många hundra år; att det war ett jsritt land, rer hwar man åtnjöt lika sk ydd och hade lifa rätt; ett Eraftiat land fom alstrade mannamod och styrka, ett lyckligt land, af Sud begåfwadt med måns ga förmåner och ver det war godt att bo. Du blef stolt och glad, då ru hörs de allt detta, du fänre från ven stunten att det mar ditt fädernesland, vitt hem, vin fosterbygd. Du tillhörde detsamma med kropp och själ, och fäderneslandet flöt fig till dig, du mar en del veraf, vitt hopp att få lefwa i detsamma och att få dö fer vetfamma, om få fordra: des. Detta war din ungdoms lysande dröm. Bättre tänkte, önskade du dig icke. Men ären framskreto, du blef tlokare, och mången ungdomsdröm flög fom ett lätt meln öfwer ditt förflutna lif. Det börjare swäfwa för dina tankar, att detta vitt fädernesland, vet så mycket beprifade, war blott en liten wrå af den stora wida werlden. Du såg att det finns andra wida större och mits tigare länder; andra länder woro rikare, strålade i glans ech anseende, vå ritt eget land war fattigt, samt att det war dess bedröfliga lott att ligga bundet i en läng winter; i andra länder war lifwet så lätt, här hemma härdt och tungt; i andra länder woro menniskorna tätare ech talrikare slutna tillsammans; ditt hemland fparsamt bebygtt, med stora afstånd mellan inwånarne. Bilden af ditt fosterland bleknade wid denna jemförelse. Al den herrlighet, ru tänkte få fe, föll tillsammans och blef ite stort mer än några fjellar, klippor och skär — en landsträcka uppemot norden, som af få war känd, och som ännu färre brydde sig om. Och wid allt detta tänkte du kanste: Yr det wäl wärtt att deråt egna fraf: ter och lif? — Ja, det är wärdt! Jntet annat land i werlder finnes, fom tu fan falla titt, det må hafwa hwad namn som helst; här har du fett dagens ljug, här har din waga stått, här blef du en man, här hwila dina få ter, här och ide annorstädes har du fått wård och skötsel, vå du war bjelplös, här har du blifwit uppfostrad; detta land har i sin fattigdom med delat hwad det haft, detta land och intet annat. Jl, det är wärtt att älska detta land! Är ret fattigt, så arbeta på att göra det rikare; det är derföre du bör lefwa. År din lott sträng och hård, nåwäl det är likwäl den, fom lagt mod i ditt bröst och styrka i dina armar. Din ungdoms lysande dröm war ingen tom inbillnina; I derföre bör ditt fofterland wara för dig