Norrländska Korrespondenten – 2 februari 1869, sida 3

tillade den omtäänksamme morbrodren och klappade Lotta under hakan. — Ack ja, nog förstår jag de alltid! konglig siktern, som ä gammal och skröplig, tänker att han inte kan lefva så länge och mamsell Maria ska väl ärfva honom, kan jag förstå, och då vill konglig siktirn att hon ska ha en likare man, än en fattig Loudson, som hvarken har pengar eller karaktär. Konglig osiktern sväljde både ålderdomen och skröpligheten; dock fann han förplägningen något hårdsmält. Emellertid latsade han icke derom för Lotta, hvars förtroendepost han förespeglade henne så klingande, som möjligt. Och aftonen kom; det var en lördags afton, löfsalen lockade så ljulligt med de djupa skuggorna, med doftet från de blommande lindarne, i hvilkas kronor aftonvinden susade så sakta, som om den varit rädd att störa naturens sabbatsfrid. Kyrkoherden hade ännu epilogen till morgondagens predikan oskrifven, hans hustru hade hela ugnen full af fina spritärter, hvilka oupphörligen måste röras om, och vlilla Calles var sysselsatt att på mammas uppmaning och med löfte om riklig belöning, med tillhjelp af rättarens son, i lilla trädgården uppsätta en fasansfull sogelskrämma. Dn 2 XY (1 8.)