Norrländska Korrespondenten – 2 februari 1869, sida 3

Och i denna lörsal var våra älskandes mötesplats, den lilla grönskande oasen i tvångets öken, der de bäfvande och blyga hviskade sina trohetslöften och der de korta, bevingade ögonblicken alltid slutade med: L morgon afton, min MarialKongl. sekreteraren marterades på det grymmaste vid tanken på dessa aftonstunder; ehuru han väl icke hade sig bekant, på hvad sätt de tillbrates, och han hade på det mest vänskapsfulla och kusinliga sätt föreställt fru Liljeberg den våda, till hvilken de kunde föra, om icke hennes modersöga noga bevakade dem, Men då han af sin uppasserska fått höra, att de unga hade sin fullkomliga frihet, att frun hvarje afton antingen befann sig i köket eller satt hos sin man på gungbridet, då lofvade han sin kunskaperska en hederlig belöning, om hon ville skaffa honom äkra underrättelser om Avar och huru de passerade aftnarne sedan han lemnat dem. — Ser du, Lotta, jag är så rädd om min unga och vackra slägting. det lilla oskyldiga barnet! Jag anser henne som om hon vore min egen dotter, sade han så faderligt till pigan. Hennes mor har så mycket aunnat att tänka på, oca kyrkoherden bryr sig inte om sadant der; dertore är det miu pligt att vaka ötver flickan. — Förstär du mig nu, Lotta lilla?