Norrländska Korrespondenten – 2 februari 1869, sida 3

det var förfärligt! och kongl. sekreteraren hade nästan, för detta appendix, försakat hela kuren; men helsan, krafterna, hvad kunde man icke vinna, om man återvunne dem! Kuren begynte och de unga sjöngo Te Deum i sitt hjerta. Klockan half nio intogs qvällsvarden, klockan nio begaf sig den arme kongl. sckreteraren suckande och förargad upp på sitt vindsrum. Kyrkoherden satte sig då på trappan eller gungbrädet, rökande sin pipa; hans hustru gick i köket, för att ordna sina hushållsbestyr; hennes tolfårige son svärmade omkring, samlande daggmask till morgondagens fiske eller i lek med rättarens jemnårige son — och de unga egde en frihetsstund! Hvar tillbringade de den? Jo, i lofsalen i stora trädgården... Men denna löfsal förtjenar och måste hafva sin egen beskrifoing. Den gick midt igenom den stora, förr omtalade trädgården, och afdelade den på längden i tvänne delar. Den var således i afseende på längd en allb, men i afseende på skugga och djupt dunkel en löfsal, ett slags ogenomträngligt eremitage, bildadt af höga lindar, almar och lönnar, mellan hvilkas täta kronor solstrålarne tycktes knappt våga titta in, af fruktan att störa dess mystiska dunkel. Månens magiska skimmer tycktes stå i ljufvare harmoni till den romantiska dysterheten.