och utvalda fruktträd. Den på högra sidan är i synnerhet utmärkt och öfverträffar vida de vanliga prestgårdsträdgårdarne, så i afseende på utseende som nytta. Från prestgårdens långsida ser man, på nära håll, den gamla kyrkan, hvilken innesluter flera grafkor, anbragta under densamma, der de murknade ekkistorna, de vittrade banåren, tala om förgängelsens herrskarespira och om det vanskliga af tidens anor och vapensköldar. I början af vårt århundrade innehades pastoratet af en Kyrkoherde Liljeberg. Han hade hustru och tvänne barn. Om kyrkoherden är icke mycket att säga, mer än att han var en vacker karl, mild och glad; för öfrigt ingenting egentligen utmärkt, hvarken som menniska eller prest. Hans hustru var en af dessa vänliga och ödmjuka qvinnor, hvilken, om hon nu lefvat, skulle varit typen af en föreståndarinna för en diakoniss-inrättning, eller Magdalenahemmet; men fru Liljeberg var på sin plats der hon var, mild, älskvärd och uppmärksam mot man, gäster och husfolk — möjligen alltför kärleksfull mor, så vida man får gifva detta herrliga epithet åt modershjertats svaghet. Ilennes drag buro ännu spår af en icke vanlig fägring. Sonen, hvilken vanligen benamnvdes