kärlek, och denna upptäckt var för de båda älskando vida farligare. I prestgården var inackorderad en kusin till Marias mor, en för detta man i verkeno, hvilken med kongl. sekreterares rang, heder och värdighet samt alldeles undergräfd helsa, hade måst lemna hufvudstadens, för honom alltför farliga nöjen, för att försöka att på landet biifva en ny menniska. Ian hade nu sedan tvänne är bott i prestgården. Ett bland de rådande elementerna i hans natur var en varm dyrkan för Evas döttrar, och ehuru nu nästan guboe, om icke egentligen till år, så åtminstone till utseende och sympathier, hade ban dock i detta fall bibehållit ett ungt sinnes varma intrassen. I samma mån han såg sig icke mera kunna uppvärma eller vinna ett hjerta, antog hans kärlek en allt mörkare natur; och hade den möjligen i fordna dagar egt något af engel, så egde den nu endast de svarta dragen af en demon. Den unga, blomstrande Maria var nu föremålet för hans obesvarade kärlek, och, i följd deraf, för hans lurande spioneri. Med Marias mor hade han talat i detta ämne, men eförsigtigt nog framställt saken så att modershjertat, i stället att lyssna till hans råd, satt sig i harnesk mot de anklagelser, som han emel