ylilla Callev, var en vacker gosse, ehuru halt; för öfrigt ingenting utmärkt; således är om honom icke mycket att säga, men så mycket mera om den sjuttonåriga Maria, hemmets prydnad och föräldrarnes ära och glädje. Hon var en af dessa yppiga skönheter, hvilka kanske mindre genom fina och regelbnndna drag, än genom formernas elastiska och tjusande harmoni och koloritens friskhet, förtjena detta namn. Naturligtvis var den unga prestdottren firad och eftersökt, och prestgården för hennes skull ett samlingsställe för ortens ynglingar. Det vän liga hemmet och bekantskapen med den student, hvilken var antagen som lärare för Marias bror, voro giltiga skäl för dessa trägna besök. Maria var vänlig mot alla; men, underligt nog, syntes ingen kunna tillvinna sig ett ömmare intresse. Bland dem, som mest retades af denna köld, var en ung löjtnant — en son från det präktiga herresätet i grannskapet. Han hade länge gifvit Maria sin hyllning och detta kanske just derföre, att hennes likgiltighet på en gång retade hans egenkärlek och eggade hans känsla. lan kunde icke fatta möjligheten af att den blyga prestdottren kunde emotstå hans vackra figur, hans namn, hans