En löfsals historia. Novell ur verkligheten as sörs, till llöga Dals Prestgård.a (Ur tidskr. Året om, lisning i den husl. kretsen.95) — I löfsalen klockan nio, om thorsdag afton? År det icke så, Maria? hviskade bedjande en yngling, med svärmande glöd, till en tjusande flicka, svartögd, högbarmad, sjuttonårig. Det glänsande ögat sänktes och dess långa, mörka fransar gåfvo nästan en ögonblicklig skugga åt kirdens flammande rosor och ett knappt hörbart: vja, Fredrik smög sig efter ynglingens aterupprepade fraga, öfver de purpurröda läpparne. På södra sidan af Bråvikens stränder, der de djerfva vikingarne, i fordom tid, öfvade sina kämpalekar och vid ekbordet och dryckeshornet svuro den kommande vårens idrotter (hvilken trakt ännu, efter dem, kallas Wikbolandet) ligger midt emot den mörka, sagouppfyllda Kolmorden, och icke långt från sjöstranden, 6. S. prestgård. Trakten är här, liksom större delen af Wikbolandet, kal och nästan alldeles skoglös; dock ligger denna prestgård ganska täckt. Det hvita envåningshuset höjer sig prydligt öfver syrtnkransade terrasser och är på båda gafvelsidorna omgifvet af två vackra trödvardar, rika på skugga