Norrländska Korrespondenten – 29 januari 1869, sida 3

tadt det hjeltemodigaste försvar segren slutligen måste stadna i den ryska öfvermaktens händer, hviskade han sakta till Lennart: Begif dig upp till fruntimmerna, min gosse, och bed dem göra sig i ordning till att lemna slottet. Jag kommer strax upp för att taga afsked af dem, ty jag vill stanna på Konnevesi till sista man. Jag skall strax vara tillbakas, svarade Lennart och ilade med ett par språng uppför trappan till den sal, der magistern och de båda fruntimmerna uppehållit sig under striden. Han tyckte sig redan i trappan höra Helenas bedjande stämma och då han uppnådde dörren, fann han denna stängd. Oaktadt bullret af striden förnam han inifrån rummet tydligen siu fästmös röst, som ropade: Lennart! Hjelp mig ba Edra rop äro fåfänga, sköna Helena, svarade magister Blum i hånande ton. Lennart hör er ej, ty vid det här laget är han troligen redan död. Nu är ni min.o Du bedrar dig, skurko. ropade Hård, i det han sprängde upp dörren och lågande af harm störtade in i rummet, der han fann Helena i kapellpredikantens armar, förtvifladt kämpande mot förföraren. På en soffa i salen satt majorskan med bundna händer. j