placerat ett kärl, fylldt med krut, sattes de bränubara ämnena i brand. Med en dånande knall antändes krutet och den starka porten splittrades i tusende stycken, hvarefter de stormande, skyddade af den tjocka röken, som den östliga vinden dref in i slottet, inträngde i porthvalfvnt. Här mötte de de dock ett beslutsamt motstånd. Slottets försvarare, anförde af majoren och Lennart, hade här samlat sig, beslutna att dyrt sälja sina lif och i det dunkel, som natten och röken från den brinnande halmen ästadkommo, uppstod här ett fruktansvärdt handgemäng. Skott och bajonettstötar, eder och hurrarop bildade i förening med de sårades jemmer ett ohyggligt tumult. Hvarje tumsbredd mark måste angriparne köpa med ett lif, men medan finnarnes leder glesnade allt mera, utan att de fallne kunde ersättas med friska krafter, störtade oupphörligt nya ryska skaror i striden och nödgade försvararne att steg för steg vika tillbaka. Sedan man kommit hvarandra in på lifvet, kämpade finnarne bättre än ryssarne, ty bajonetten har sedan forntida dagar varit svenskens och fivnens käraste vapen och gud vete huru många ryssar den fromsinte Stark spetsade, der han fäktade främst bland slottets besättning. Då Orufelt emellertid insåg, att oak