Norrländska Korrespondenten – 29 januari 1869, sida 3

Ilelena hade smugit sig intill Lennarts bröst, hvilken i hennes strålande blick läste samma önskan, som majaorskan nyss uttalat. vVåälan, mina vänner, må vi då finna vår gemensamma graf under ruinerna af våra fäders gamla borg, ty blott såsom en ruin skall den falla i ryssarnes våld. — Muntero, ropade han till sin gamle vapenkamrat, som följt honom upp, ogå ned i källaren med en brinnande fackla och när slottet hunnit blifva riktigt fullt af ryssar, så tänder du på krutförrådet. Skynda dig nu, striden närmar sig allt mer och mer. Adjö med dig, gamle hedersvän.Han tryckte med rörelse den gamle trumslagarens hand. Gud bevare majoren ... och... nådig herrskapet! svarade veteranen med bruten röst, hvarpå han, torkande bort ett par klara tårar, som rullade utför de väderbitna kinderna, lemnade rummet, sedan han kastat ännu en blick bakom sig på dessa dödens ädla offer, hvilka, fast omslutande hvarandra, lugna inväntade föriatelsens ögonblick. Blödande ur otaliga sår hade emellertid den jättelike Stark och hans käcka korporal sjunkit ned, ännu i sista andedraget hviskande ett matt: Lefve konungen l0 Striden var slutad och alla finnarne dels döda, dels döende; såsom en svärm