Norrländska Korrespondenten – 29 januari 1869, sida 3

den orm du närt vid din barm, Gustaf, beröfvade dig din ärap Ah! hvilken usling utbrast majoren och vände sig med afsky bort ifrån den döde. Fienden öfverväldigar oss och skall snart hafva bemäktigat sig slottet. Uuder Stolts befäl hålla de våra ännu stånd i trappan med din raske Stark i spetsen. Gud löne den redlige själen! — Den tappre gossen blöder ur ett dussin sår, men slåss som ett lejon. Jag är nu kommen för att taga afsked af eder. Lennart skall föra er strandvägen ned till sjön, öfver hvilken j kunnen undkomma. Det vore ett fåfängt försök, min fars, svarade Lennart. Alla vägar äro strängt bevakade af flenden och ej ens ett barn skulle kunna smyga sig ut obemärkt. Har du mod, min dyra Ulrika, började majoren, men afbröt sig hastigt med en sorgsen blick på sin maka. I Ömt slutande hans händer i sina, fullbordade majorskan den afbrutna meningen: Ja, Gustaf, jag stannar qvar och dör mad dig. Skulle så många års trogen kärlek svigta vid dödens åsyn. Nej, min vän, en kärlek, som vår, lefver på andra sidan grafven. Haf tack för dessa ord, du ädla qvinna. Örafelt omfamnade henne med tillfredsställelse och blickado nu på de båda unga.