Norrländska Korrespondenten – 29 januari 1869, sida 2

de major Örafelt, som vid första ropet skyndat ned på gården, det andtrutna budet. Åh! det är flera hundra man. Jag hörde af en pojke, hvars fader de tvungit visa dem vägen, att de följa löjtnant Hårds spår, för att hämnas sina stupade kamrater. Åha! — Det tör icke bli dem så lätt deto, genmälde Örnfelt. Nu måste vi hastigt bereda oss på att kunna mottaga dem på ett värdigt sätt. Vid stormklockans dofva slag samlade sig snart alla godsets underlydande på slottet, hvilket majoren lät tillsluta och förskansa så väl som fiendens närhet det tillät. Så der ja. Nu må de kommas, yttrade den tappre kommendanten, sedan han låtit utdela slottets icke obetydliga vapenförråd åt bönderna, som slutit en krets omkring om honom. Konnevesi har mer än en gång tillförene trotsat moskoviternas angrepp och vi skola äfven denna gång, med Guds hjelp, skicka dem tillbaka med blodiga pannor. Lefve konungen och fäderneslandet ho Lefve konungen och fäderneslandet )upprepade hans folk och gick förtröstansfullt till sina poster. Nu, herr magister, får äfven ni tillfälle att bevisa edra fosterländska tänkesätto, sade majoren, vänd till den i hans närhet stående kapellpredikanten.