Norrländska Korrespondenten – 29 januari 1869, sida 2

Den ankommande, som verkligen bar en hvit flagga, stannade vid majorens anrop och svarade: Min öfverste låter säga eder, att slottet och dess innevånare skola blifva skonade, mot det att j utlemnen den officer och de båda soldater, som j hysen derinom. Ilelsa din öfverste och säg, att han och hans mordbrännareliga sjelf må komma och taga dems, svarade Örnfelt. Stolt kände en liflig lust att sända den ryske budbäraren en afskedshelsning ur sitt säkra gevär och hade redan höjt det till ögat, då majoren böjde undan vapnet och sade: Stopp litet, gamla brushufvud! Man måste alltid respektera en parlamentär. Så snart budbäraren återkommit med oförrättadt ärende, lät den ryske befälhafvaren kringränna slottet och från alla sidor öppna en liflig eld deremot. Blixt på blixt flammade i den stilla natten, och vid salfvornas sken tycktes slottets murar stundom stå i lågor. Alla fönster voro snart krossade och de oupphörligt hvinande kulorna gjorde det omöjligt för besättningen att visa sig der, för att besvara elden. Också höll Örnfelt densamma koncentrerad i bottenvåningen, der den, skyddad af de fasta murarne, inväntade den stormning, som utan tvifvel snart skulle följa. Sedan ryssarne framsläpat en massa fuktig halm och torrt ris samt derut