Norrländska Korrespondenten – 29 januari 1869, sida 2

vNi kunde ej finna en ömmare beskyddare för damerna, herr majoro, svarade magister Blum och lemnade rummet jemte de båda fruntimmerna, fästande på Lennart en ironisk blick. Den der mannen behagar mig ejo9, yttrade Lennart, då dörren slutit sig efter de bortgående. Det är bestämdt en skrymtare, som under skenhelighetens mask döljer en äkta jesuitsjäl. 5Åh! du dömer för strängt, min gosser, svarade majoren. Det är harmen mot en förmodad rival, he he, som gör, att du ser den beskedlige mannen i svart. Men se sådana fördömda skurkar; de tända på hvarenda byggnad. Anfäkta och regera! Skulle jag ej hafva lust att göra utfall ibland dem, Dertill är vår styrka alltför ringa, Den är i alla fall alltför otillräcklig att ens hälla slottet fullkomligt besatt. Hör du, min gubbes, vände sig majoren till den i rummet befintlige Stolt. sänd den der kanaljen, som nu tänder på drängstugan, en kula. Stolt var en utmärkt skytt och det var med ett sjelfbehagligt smaleende han steg fram till fönstret och lade an. Skottet small och ryssen tumlade till marken. Det var ett mästerskott. Anfäkta! Men hvad är det der för slag? Jag tror det är en parlamentär, som närmar sig hit. Hollah! kamrat, hvad har dn att andraga?