mål fängslat den allmänna uppmärksamheten. Dansen hade upphört och alla hade slutit en krets omkring en soldat af Savolaks jägareregemente, hvars söndriga, nedsmutsiga uniform och utmattade utseende buro vittne om de svåra strapatser han genomgått. Stödd på sitt gevär, tömde han begärligt den bägare vin, som Munter, på majorens uppmaning, räckte honom, och derefter återtog Örnfelt samtalet. Du sade såledeso, yttrade majoren, vatt din löjtnant blifvit tillfångatagen af fienden.9 Hum! tillfångatagens, mumlade jägaren i tvetydig ton. Säg snarare, att han låtit taga sig tillfånga, herre, eller .. . Ivad menar du? — Har han gifvit sig 20 Eller gått öfver till fienden.vDu ljuger, karlo, utbrast majoren häftigt. En finne går ej öfver till fiendeno Jo, herre, löjtnant Hård har rymt från sin fana och skamligt förrådt den trupp, som öfversten anförtrott honom. vVe den, som förråder sitt betryckta fäderneslandb yttrade kapellpredikanten långsamt och högtidligt. Rätt så, herr magistero, instämde majoren. — Men förklara, karl, huru detta tillgått. Under föregifvande af att vilja un