Lyckligtwis för fiskrarne hade en hel mängd däcksbåtar från södra skärgården infunnit sig här sör att uppköpa sill, hwadan de, få fort de hunno upptaga sillen, fingo dens samma såld till ett pris af i allmänhet 35 idr pr eklast, få att tillgången att få föpa mindre qvantiteter här på platfen är snapp. Lillen war till största delen skarp, med någon blandning af loddsill och temligen stor och jemn. Förutom den gora infomft wåra fistare härigenom erhållit, har äfwen den fattigare delen af befollningen genom hopsamlandet af fill på de ställen der wadarne dragits i land, förs ffoffat fig månget mål, och råder derföre stor glädje här på platsen öfwer denna lyckliga wändning som sillfisket tagit. — Lyåsalighet. Den sista skålen wid Malmö arbetareförenings fest ten 3 dens neg föreslogs för arbetaren af rådman Jungbeck, fom till densamma hade författat och sjelf affjöng följande nätta verser: Lycksalig den, fom har twå friska armar, och fom båd kan och mill dem brula rätt och, om hans werktyg tiger eller larmar, arbetar nöjd och glad och fritt och lätt. Lycksalia den, fom lustig trefnad finner i eget bem, i trogen kärleks hamn, der hiertat frid och fröjd och sällhet minner uti en mild och ädel matas famn. Lycksalig den, fom till sitt bröst får trycka en wärdig fon, en dotter öm och god, hwars dygders glansdet låga hemmet smycka, der obemärkt den enkla waggan stod. Lycksalig den, som hela lifwet sträfwar för allmänt wäl, för älskadt fosterland och mid besök af nödställd wän ej bäswar, men räcker glad behofwet hjelpsam hand. Lycksalig den, som lifwets fröjd kan njuta, och som förmår att fatta glädjens dag, och som förstår i rättan tid att sluta, och fom tan sjelf gå hem från glada lag. — Lila mot lita. En 7Borparfru i Stockholm har til 7D. N. infändt föl: jande: Under setnaste titen bar man erfarit att insamlingelistor af ett nytt slag cirlkulera i hufwurstaten. Man samlar bitrag till brurpresenter åt prinsessan Lowisa. Wi togo för afgjordt, att dessa listor skulle inskränka fig till den få fal: late fecieteten, hwars damer ensamt ba tillträde till slottet. Upprittigt sagdt, funno wi i fin ordning att ressa damer, hwilka utgöra de kungligas sjelfskrifna ech uteslutante sällskapskrets, och hwilka wid alla tillfällen äro inbjudna till hof: wets lustbarheter, hwilka jäledeg haft tillälle att lära tänna och mär: dera ten unga prinsessan, gåfwo henne ett minne, ett wedermäle af deras tad samhet, vå hon fuart för alltid går att bosätta fia utomfärerneslandet. Snart erforo mi likwäl, att teesa listor ej in: stränkte fin gäng till focieteten. Man sprirre dem äfwen till andra fambhällg: tlasser. Då de utlemnades eller fringburos i mängd äfven bland bourgeosiens damer, fingo de en helt annan karakter än ven af tillaifwenhets och tacksamhetsbewis (2) Wår förwåning tunde nu entast jemföras med wår harm. Huru är det möjligt, fråna wi oss, å ena sidan, att de lungliga wilja emottaga gäfwor af personer, som de anse owärdiga att inlåta i sitt umgänge? Blifwa icke gåfworna profanerate, då de till en del härs leda sig från så simpelt ursprung? Med ett ord, då de lungliga anse sig för goda att umgås med bourgeesiens damer, borde