min fråga? återtog emellertid Örnfelt, för att väcka Mikkas ur de drömmar, i hvilka han tycktes försjunken. Spåmannen spratt till och rätade ut sig, i det han för ett ögonblick mötte kapellpredikantens öga. Obemärkta af de öfriga vexlade de ett par ögonkast, af hvilka det ena liknade en hemlig uppmuntran och det andra ett svar, som tycktes säga: ovar lugn och lita på migo Töcknet skingrar sigo, började spåmannen med inspireradt utseende och profetisk stämma. Jag börjar se. — J viljen återfinna den unge krigarens spår. Välan! Jag ser dem. Men de nalkas icke hemmets härd, de äro vända åt öster mot Rysslands vida ödemarker .. oHan är fången, den stackars gossenv, utropade majorskan. Men hvad är detta? fortfor den gamle siaren, i det han ryggade ett par steg tillbaka med stirraude blickar. Blod ... spåren äro blodiga. Min Gud! Lennart är sårado, utbrast Helena bestört och bleknade. KAh! der ser jag honoms, återtog ännu en gång Mikkas. ollan är blek, lik en vissnad ros och och hans öga betäckt af en dimma. Stackars blomma, för tidigt bruten af en obeveklig hand. oHan är död! ropade den unga Mickan och sjönk gråtande i sin mo