korporalens blixtrande ögonkast, hunnit yttra ett enda ord. Nu närmade han sig emellertid de unga, hvilka han åtskiljde med orden: Först må Lennart förklara sitt förhållande och aftvå sig den beskyllning, som denne man... Men hvar d—n är karlen då, som nyss stod här och angaf sin löjtnant för förräderi, för att hafva svikit sin fana ... Jägaren var försvunnen. Han hade troligen begagnat sig af uppmärksamheteus koncentrering kring de nykomne för att draga sig ur det kinkiga läge, hvaruti han såg sig försatt genom den anklagelse han framkastat mot den så oförmodadt ankomne löjtnanten. Den skurken har flytt, tror jag. Anfäkta honom! Majoren började ana, att han blifvit förd bakom ljuset. Nej, herr major, återtog korporal Stolt med kraftig röst. Löjtnant Hård har ej svikit sin fana, ej begått något förräderi. Han har kämpat, som en ärlig finne och derom bär hans blodiga panna vittnesbörd. Jag tror dig, min gode man, jag tror dig, svarade majoren saktmodigt. Kom till mitt bröst, du raske pojke, och förlåt min skamliga misstanke.? Han gaf vår löjtnant ett kraftigt famntag och fortfor derefter: Är du illa sårad, Lennart? (Forts.)