Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1869, sida 2

ö tappar icke så lätt hufvudeto, tröstade henne majoren. Men han var ju icke med, då öfverste Fahlander tågade förbi med sin truppe, invände Helena missmodig. Af det skäl ja, att han förde betälet öfver transportflottan. med hvilken han nog förstått att draga sig ur spelet.m Betänk, om ryssarne hunnit upp honom och .. 5 vSeså, Helena, intet pjunko, afbröt henne majoren allvarligt. -Har gossen fallit, så återstår oss blott att med lugn finna oss i försynens skickelse och låta tanken med stolthet hvila vid hans ärofulla död för fosterlandet. Eller skulle du heldre hafva sett honom svika sin pligt och lemna sin post 20 Nej, tusen gånger nej, faderr, svarade den unga flickan. oSå tycker jag om dig, Så bör en finsk flicka tänkar, utropade majoren strålande och tryckte en kyss på hennes panna. Men hvem är den der besynnerliga skepnadne, som kommer der borta 2) Det är Mikkas, spåmannen, pappa Den sist ankomne var en lång karl med ett högst ovanligt utseende, En drägt af oberedda skinn omslöt en mager gestalt af mer än sex fots längd. På axlarne nedföll ett tofvigt, snöhvitt hår, som blandade sig med det yfviga skägget, och ur det torra