Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1869, sida 2

L——— fulla drag och på den andra deras enda barn, den adertonäriga Helena, en flicka så skön och behagfull, att hon med fördel kunnat täfla om priset med de tre gracerna vid tredje Gustafs hof. I dag hvilade dock ett visst vemod: öfver den unga flickans vackra drag och med ett frånvarande uttryck voro hennes ögon fästade på marken. Det var Helenas födelsedag och derför hade hennes far, som med all sin stränghet nästan afgudade sitt barn, till hennes ära låtit uppresa den präktiga majstången, och önskade han se sitt folk glada och muntra. Med en blick på Helenas nedslagoa ansigte yttrade majoren, i det han vänligt klappade henne på handen: Det skulle göra din far en stor glädje, min kära flicka, att se ditt ansigte gladt och ditt öga strålande, som de andras. Det är till din ära, som I alla dessa ben svängas och alla dessa munnar hurra. Icke passar det festens drottning att sitta modstulen, som en ung fänrik, när ban första gången hör kanonernas brumbasaro oAck, pappa lilla, jag kan ej hjelpa deto, svarade Helena. Du tänker på Lennart, icke sannt Helena ? frågade hennes mor. En betydelsefull nick och en lätt suck bekräftade majorskans förmodan. Bah! Han reder sig nog. En finne