Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1869, sida 2

gistero, helsade han en svartklädd man, som i detsamma uppträdde på platsen. vVälkommenl kapellpredikanten, ty sådant var den nykomnes embete, var en medelålders man med nästan vackra drag, en ytterst vårdad klädsel och ett stilla och ödmjukt väsende och ändock tycktes han ej vara sedd med blida ögon, hvarken af majorskan eller Helena, att döma af den kalla artighet, hvarmed de båda fruntimmerna helsade honom. Qvinnorna äro vanligtvis goda observatörer och en sträng fysionomist skulle vid en uppmärksammare granskning också hafva funnit åtskilligt att anmärka i dessa orörliga helgonsdrag med sitt stereotypa uttryck af lugn undergifvenhet. De tunna läpparne vittnade om mycken slughet och de nästan alltid halft slutna ögonlocken dolde blixtarno ur ett par små svartbruna ögon, i hvilka speglade sig en själ, som bakom en utomordentlig förställuingsförmåga visste att dölja delångt ifrån helgonlika passioner, som brunna i dess djup. Det hviskades på hela orten, att Lennart Hård hade en rival uti magister Anders Blum, och ehuru han hos de båda fruntimmerna ej haft någon synnerlig framgång, hade han deremot lyckats helt och hållet intaga majoren till sin fördel. Nå, gubbe, är du redo att besvara