Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1869, sida 2

aldrig kunde neka sin dotter en bön, skrumpna ansigtet stirrade ett par små glasartade ögon. Den besynnerliga mannen nalkades långsamt godsets egare i det han helsade honom med orden: Guds frid och välsignelse öfver er och ert husbo Tack, min käre Mikkass?, svarade majoren. Gif gubben en styrkedryck, Muntero, tillade han vänd till trumslagaren, hvilken förde den gamle fram till ett med förfriskningar åt folket rikligen försedt bord. Helena, som hela tiden haft ögonen fäs ade på spåmannen, vände sig efter en stund till majoren och frågade sakta: Bästa pappa, skulle vi icke kunna rådfråga Mikka angående Lennarts öde?? Hm! kära barn. Inte kan han se längre, än något annat dödligt öga, Det der är bara prat, som på sin höjd kan inverka på det okunniga folket. Men om du vill det, så inte har jag just något deremot. Och majoren, som ropade till sig den gamle. qvad önskar ni, herre?v sporde spåmannen, fästande sina glänsande ögon på godsegaren. Du känner ju löjtnant Hård, gubbe? vJa, herrep Nväl, jag, eller rättare min dotter, ser du, önskar då få veta, om han lefver och hvarest han för närvarande befinner sig. Ah! se goddag,herr ma