domsok, genom att underkasta fig det såsom ett twäng; det är hon sjelf, fom gör sig till slafwinna, genom att wid hushållet ide anknyta andra idger än slafwinnans, och genom att med belt och hållet materiela omsorger betala det uppebälle eller ten säkerhet, fom bene neg man förskaffar henne. Den föröde mjutelfe, fom finnes i hushållet, är får ledes helt och) hållet friwillig. För öfriat är bushållet, om det är en nöds wändighet för qwinnan, äfwen en pligt för henne: ty en hwar är förpligtad att föra bet, fom ingen annan fan göra i hang ställe; och nödwändigheten, före wandlat till pligt, förlorar, hwad den fan ega oangenämt för egenkärleken och upprörande för stoltheten: den är ide mera en brutal lag, för hwilken man gifwer wika mot fin wilja, emedan man ide kan annat; ven blir en förnuftig lag, hwilken man lyrer, emedan den är förnuftig. Hushållet är således en pligt; men är det en pligt, som man helt enkelt måste uppfylla, utan att bekymra sig om att uppfylla den gerna, med nöje, med glärje? Ari allmänhet en pligt wäl uppfylld utan nöje? När man ide för fer göra mera än fin pligt, aör man wäl rå hela fin pligt? och gör man mera än fin pliat utan tillfrersställelse, utan färlet? Det finnes ftränga moralister, hwil: fa hafwa hyllat den läran, att det är att netsätta och förwränga pliagten, att deri inläaga det minsta nöje, till och med nö: jet att göra fin pligt Den tyfte filosofen Kant har omfattat denna åsigt; hans lantsman Schiller tatlar den på ett fint sätt i retta nätta epigram: Jag finner ett nöje i att göra min granne godt, detta oroar mig. Aristoteles, fom war en mydet stor moralist, bar vefinierat den dygdige mannen såsom ven, hwilken finner nöje i att utöfwa dygden. Denna wackra definition skulle lätt funna rättfärdigas i teorien; i praktiken är den obeftridlin. Hushållet bör således för hustrun wara en angenäm pligt, hon bör finna nöje deri, öfwerlemna sig deråt met allwar och njutning; det passar henne beundranswärdt; bennes åt retaljer mäns ta finne, föga lämpligt för abstrakta itger, utwecklar fig och kånner fig Iyde ligt under den inre förwaltningens otas liga omforger. Må hon för öfrigt ide inbilla fig, att ide hushållet fan gifwa tillfälle till höga, ädla och ljufwa rar der. Sparsamheten till exempel, är en mycket anspräkslös oc mycket manlig dygt; man berömmer fia ide of att ega den utan snarare af motsatsen; och Lit: wäl, om hustrun genom hushållsaktighet besparar fin man arbete och tid och afe lägaer en bit bröd för fina barn, om hon genom sparsamhet rärdar fin far miljs anseende, och, utan att söka blända ögonen genom en lånad glans, fom ide förmår dölja obeståndet, genom en blygsam wärdighet och en stolt enkelhet tilltwingar fia allas aktning, tan ide vå derna dad, fom man anfer för profaift, med alt skäl kallas en hjeltemotia dyad, i en tid, tå den är få swår att utöfwa, och i ett samhälle, fom förtäres af täflan i lyx och af det omättliga begäret att lysa? Orrningen, regelbundenheten, är en mycket fall och föga lockande dyad: och lilwäl är ordningen i hushållet redan ordningen i tankarna, i känslorna; den är ide hela lyckan, men den är en del af lyckan; den är ide wisheten, men den är ett af wilkoren för wisheten. För en öfwad iakttagare är ordningen i det yttre lifwet wanligen yttringen af en fullkomligare och förträffligare orrning; och i en familj, ver ordning finnes, fins fis i de flesta fall äfwen endrägt och rid. För öfrigt är det ide blott de grund: liga egenskaperna och de egentliga tvadern, fom hustrun finner tillfälle att utweckla i hushållet; hon kan deri äfwen införa det, fom utgör sjelfwa bhens neg natur, smaken, behaget, förfiningen. Förfiningen och hushållet, fe der twå ord, som tyckas strida mot hwarandra; de göra det ide för andra än bem, hwilta åtstilja allting, bwilka ide förmå att fe tet osynliga bakom det synliga och icke weta af det hemliga sambandet mellan de materiela tingen och de andliga tin: gen. Allt besjälas, allt antager lif och färg undet fläkten af en känsla. Det fan i det husliga lifwets obetydligaste