Norrländska Korrespondenten – 22 januari 1869, sida 2

ral med väldiga mustascher och den andre en ung ovanligt reslig soldat med ett fromt och enfaldigt utseende, en riktig barnasjäl i en jättes kropp. Nå, Stolt, intet misstänkt höres af?o yttrade löjtnanten till den gamle korporalen. Gud bevare löjtnanten! Ryssarne hafva allt liksom litet respekt för vår k: ske öfverstev, svarade korporal Stolt sim iskrattande. Se, hade vi en sådan general i spetsen för armeen i stället för.. Det anstår ej en soldat att förklena sitt befäb, afbröt honom löjtnanten, ehuru med en suck, som gaf tillkänna, att han inom sig fullkomligt delade den gamle bussens tanke. Gud bevare löjtnanten! Jag menade icke vår general. Sandels är en äkta soldat. Anfäkta och regera! Hvarföre lade de icke kommandostafven i hans hand? Han skulle vetat sköta den bättre han, än den gamle reträtt ... hm! — Nånå, löjtnant Hård känner gamle Stolt allt för väl för att tro det han icke känner sin pligt. vDu har rätt, Stolto, svarade löjtnant Hård och slog korporalen på axeln. Men se der kommer vår spejare tillbaka. Han tyckes hafva brådtom och ser ut, som hade han fienden i hälarne på sig. — Nåå, min gosse, hur är det? frågade han den återkomne spejaren,