Norrländska Korrespondenten – 22 januari 1869, sida 2

utforska hvad som förorsakat det buller jag hörde. Med tysta, men snabba steg aflägsnade sig Stolt, på något afstånd följd af löjtnanten och Stark. Plötsligt stannade han och lade fingret på läpparne, liksom för att mana till tystnad, hvarefter han hukade sig ned och, krypande framåt lik en katt, som lurar på rof, började närma sig något föremål, som han fått i sigte. På något afstånd nalkades en rysk soldat tyst och försigtigt åt det håll, der de tre finnarne befunno sig. Han hade utan tvifvel varseblifvit löjtnanten, hvars spår han nu sökte återfinna. Emellertid hade korporalen förblifvit liggande orörlig under en buske. förbi hvilken ryssen borde passera, och löjtnanten och Stark hade dolt sig bakom ett klippstycke. Då ryssen passerade förbi Stolts gömställe, fällde honom korporalen med ett kraftigt tag om hans högra ben till marken och, innan den förbluffade spejaren, som i fallet släppt sitt gevär, hunnit sansa sig, fann han sig liggande baklänges med finnens knä på sitt bröst och hans bajonett riktad mot sitt hjerta. Vid de öfriga båda finnarnes ankomst till stället fann han snart hvarje motstånd fruktlöst och började med bevekande röst bönfalla om sitt hf. Stolt, som förstod ryska språket,