Norrländska Korrespondenten – 15 januari 1869, sida 4

— hemmet rerofwan. Hwarjehanda. J en of Förenta Staternas fäder till: drog sig nyligen följande: Wid vesferten till en midrag af 50 personer föres I slog wärdinnan de ogifta unga damerna och herrarne att skrifwa på en papperslapp hwem de helst önskade gifta fin med. Jngen twekade. Under löfte om tystlåtenhet tog wärdinnan emot waljeds larne, pröfmare vem och fann, att 8 par ömsesidiat förstått hwarandra. Och straxt på stället blefwo förlefningarne eklafterade. Fem af de nyförlofwade par ren hafwa sedermera tillstätt, att de als dria ffulle kommit fia före med att på annat sätt förklara fia för hwarandra. — De öfriga mwmaljerlarne, fom entast lästs af wärdinnan, förstördes. Mamma, om jag skulle dö och tomma till himmelen, skulle jag då nytt ja min röda sirenklärnina? — MNei, mitt barn! det är ide sannolikt, att mi skola nyttja wåra jortiska llärer på an: tra sidan om grafwen. — Men, mamsma! huru skulle enalarne då funna meta, att jag då börde till noblessen? — Er herre, som hade ten lilla owanan, att wid berättandet af fina uttändffa resor allt för mycket hugga till, hare slutlinen sjelf märkt vet och derföre till: sagt fin gamle trotjenare, fom fölide honom nästan öfwerallt, att, då han tyckte det gick för långt med hans historier, genast knuffa bonom oförmärkt i ryaaen. En dag berättare ten wirtbereste: 3 staden Peking, ter må herrarne tro att det finnes byagnader, fom duga; jan war en gång inne i en kyrka, fom war minst en swensk mil lång — nu gaf betjenten honom oförmärkt en liten knuff — men, styndade han sig tillägga, blott en aln bred — Man frågade en gång en verfon af wålmående utseende, fom ved på en utmagrad häst, buru ret fom fip, att ban sjelf tycktes få wål förr, bwaremot hang häst war få manar. Saken är mycket entel, swarade han, jaa fodrar mig sjelf, men hästen måfte bli forrad af andra. — J wåra landskyrkor äro, fom be kant, karlarne enligt gammalt bruk pla: cerate på den ena sidan och qwinnorna på ten andra. En pastor hörde midt under predikan nägon of ähörarne prata med sin granne; predikanten förwillades deraf och beklagare fia öfwer oskicket. En qwinna uppreste sig ögonblickligen och yttrade, i mening att hämna fitt kön: 7Mtminftone, wördig prost, är det inte på mår fiva. — 7SÅ mydet bättre, min aumma, få mycket bättre, swarade presten henne, vet blir vå desto snarare slut. — På ett eget sätt försade sig excellensen Engeström, då han skulle uppläsa Carl den 13:des sista tal till ständerna 1817. Kenunaen börjare sjelf med ti tulaturen: Adle, wälbördige etc.; bwar: på excellensen fortsatte: Med fylvig wördnad för allmänhetens bud .... Wetterstedt, vå hofkansler, wände fir härwid til kanslisten fom hade renffrif: mit talet och frånade honom wresiat: Har herrn skrifwit på vet der sättet? tern mycket tryaat, iag har aanska rik: Nej, swarare ven uage kunaliae fet: tigt skrifwit med skyldig wördnad för allmaktens bud, fast hans excellens lä fer med skyldig wördnad för allmän: betend — En ny industri. Natten till jul aftonen kl. omkring 1 sågo några polig. konstaplar i Paris en man, fom bar en fylld säck, smyga fig med försigtiga steg länasefter husraden å en af de mindre trafikerade gatorna. Då de nalkarces ho: nom, sökte han taga till flykten; men de