Norrländska Korrespondenten – 15 januari 1869, sida 3

— Nej, nej, inte afsky! Kristian. Om mitt hjerta .. — Lika godt! afbröt hon bestämdt. Du är på det högsta emot en förbinutropade delse med mig, och som jag ej kan förmå farbror att afstå från sin föresats, så ämnar jag nu rymma. — Du? skrek Kristian och sprang upp från sin plats. — Ni! utropade jag, lika förvånad. — Ja, jag ser ingenting som hindrar, sade hon lugnt. Mitt beslut är oryggligt och ingenting fattas mig. Jag behöfver blott litet hjelp och jag tänkte söka den hos er, min herre, men efter jag nu träffat Kristian, så är det hans skyldighet att bistå mig. — Men ... taga vägen? hvart ämnar du frågade Kristian högst oviss om han borde antaga denna för en ung flicka högst förödmjukande och stora uppoffring. — Till våra slägtingar i Skåne till dess jag erhåller någon passande plats, sade hon med en bestämdhet, som förvånade mig. Jag reser i morgon så tidigt som möjligt och, är jag väl borta, så skall nog farbror bli medgörlig. Kristian satt med sammanknäppta händer och stirrande blickar, äfven jag kände mig nedtryckt af denna nya börda, men den unga flickan var lugn. Hennes beslut var oryggligt som hälleberget och sjelfva smärtan tycktes hos henne hafva födt beslutsaruhet i stället för tårar. (Forts.) men