Norrländska Korrespondenten – 15 januari 1869, sida 3

la sammanfattas liksom i brännpunkten af en enda företeelse. Dörren gick upp och — Constance inträdde. — Kristian! utropade hon, först varseblifvande den i sängen haltliggande ynglingen, hvarefter hon kastade en förebrående blick på mig, i det hon tillade: Hvarför har ni fört oss bakom ljuset? Jag kände mig träffad och skulle just andraga hvad jag förmådde till mitt försvar, då hon genom att upplyfta handen, bjöd tystuad samt sade, i det hon närmade sig sången: — Jag hade tänkt vända wmig till den här herren, men efter vi nu träffas, är det bäst att vi sjelfva afhandla angelägenheter, som närmast angå oss. Kristian sprang upp ur sängen och sedan båda tagit plats vid hvarandras sida i soffan, fortfor hon: — Jag har kommit hit för att tala med dig om vår olyckliga belägenhet. Din far vill nödvändigt att vi skola gifta oss och jag kan ej beskrifva hvad Jag lider af din afvoghet mot mig samt all den villervalla detta förorsakar. Utan att svara dolde ynglingen ansigtet i sina händer, och äfven på mig gjorde denna okonstlade bekännelse samt den synbara smärtan ett pinsamt intryck. — Ingen menniska kan bestämma öfver sina känslor, fortfor hon, och efter du hyser en sådan afsky för mig...