sätt blifva af med honom. Kristian kunde i hvart ögoblick inträda till mig och ett sådant möte måste förekommas, da ett sammanträffande vore allt utom behagligt för någon af oss. — Jag fattar mycket väl er sorg, sade jag derför, och ursäktar gerna edra utfall mot mig, men på samma får jag erinra er, att jag ären resande. som behöfver hvila, för att tidigt i morgon kunna fortsätta min färd. Han förstod piken och reste sig, men innan han lemnade mig, tryckte han min hand med värma i det han sade: — Ack min herre! ni har olyckligtvis blifvit invigd i en familjesorg och derför måste ni nu lofva mig, att, så vidt på er ankommer, söka bidraga till att förskingra den. Sök upp min vilseförde son, återför honom på pligtens och lydnadens väg och en faders bästa välsignelse skall blifva er belöning. Detta lötte var ingen tröst för mitt redan något sjuka samvete. Jag började att öfvertänka om mitt domslut verkligen var så ofelbart, som jag hittills föreställt mig; om jag var iständ att, vid denna tvist emellan far och son, så opartiskt bestämma hvem som hade rätt eller orätt. Sympatien hade bestämt min plats i de stridandes leder; nu började förståndet att göra