Norrländska Korrespondenten – 15 januari 1869, sida 2

en polisspion strök jag omkring och betraktade med genomträngande blickar hvarje person jag kunde hvarseblifva inom min synkrets och vid minsta buller spratt jag till, lik en spökrädd yngling. Min vän stod bakom knuten och emellanåt gick jag fram för att förstulet kasta en uppmuntrande blick till honom. Åndtligen var vårt tåg inveckladt och dörrarne öppnades, men i det afgörande ögonblicket ökades min ängslan och den deraf uppkommande hjertklappningen. Jag hviskade till Kristian, att han skulle smyga sig bakom tåget, då jag ville försöka att obemärkt få in honom den vägen. Derefter tog jag mina saker och sprang liksom förtviflad in i den första tredje klassens kupe, jag fick syn på, drog igen dörren efter mig samt skyndade till fönstret vid den motsatta sidan. Lyckligtvis var jag ensam i vagnen. Med ängslan såg jag Kristian smyga sig fram mellan stockar, brädstaplar och annat gods. Ån försvann han, än blef han åter synlig och slutligen hade jag det nöjet att se honom straxt vid kupeen. Dörren flög upp, han störtade in i vagnen och nästan öfverväldigade af den själsspänning, som detta äfventyr förorsakat, sjönko vi i hvarandras armar. Dörrarne stänges, tåget satte sig i gång och utan vidare äfventyr anlände