Norrländska Korrespondenten – 15 januari 1869, sida 2

— Hur tusan har han fått veta att jag rest söderut? var den förvånade ynglingens första fråga, då han något hunnit hämta sig, hvilken jag likväl ej kunde besvara. Emellertid gömde vi oss så godt sig göra lät i ett uthus och hade verkligen en qvart derefter nöjet att höra signalen för snälltågets afgäng. Men, hade fadren sett mig och i så fall stannat qvar, eller hade han afrest? Se der tvenne frågor, som förorsakade oss mycket bekymmer. Ingen af oss tordes fram ur lidret och, då han var obekant för alla, kunde vi ej heller fråga någon. Här voro goda råd dyra, men vi hade ej något val, då vi måste fram före tågets afgång. Dels skulle det väcka uppseende, om vi höllo oss gömda och ej framkommo förr än alla tåg afgått, dels var min kassa så klen, att den ej tillät inköp af ännu en biljett, och slutligen var jag nödsakad att med detta tåg infinna mig i Malmö. Så snart snälltåget söderut afgått, kröpo vi derför fram och smögo oss likt tjufvar till stationen. Jag vågade mig först fram bakom knuten, och sedan jag undersökt verandan, började jag genom glasfönsten granska salarne. Intet misstänkt kunde jag likväl upptäcka, hvarför modet åter växte. Båda tågen norrut afgingo straxt derefter, och endast vårt återstod. Som