Norrländska Korrespondenten – 15 januari 1869, sida 2

Det var ej lätt att svara på ett sädant tilltal. Så trovärdigt jag kunde bedyrade jag min oskuld, men han satte ej tro dertill och höjde oupphörligt rösten under sin stigande vrede, hvarför vi äfven snart voro omgifna af en skara nyfikna. Dels för att undgå denna situation, dels för att skaffa Kristian inträde i hotellet (hvarest vi hahade stämt möte) samt slutligen för att få slut på hans ordflöde, bad jag hohonom följa med till mitt rum, och han var nog klok att inse det fördelaktiga af mitt förslag. — Nin herre! började jag, så snart vi inkommit i det åt mig bestämda rummet, jag finner ert uppförande mot mig, lindrigast sagt, högst besynnerligt. Hvad har jag med er och er son att skaffa? Detta bestämda tilltal lugnade honom något och, efter en stunds eftertanka, hade hans känslor öfvergått från vrede till vemod. — Ack, hvad skall en olycklig fader göra? utbrast han. Förtviflan drifver mig att tillgripa alla upptänkliga utvägar och ni måste ursäkta, om jag i min ifver på något sätt förolämpat er. Dermed var försoningen ingången (ehuru han ännu under samtalet framkastade små anklagelser mot mig, hvilka han lyckligtvis likväl ej knnde bevisa) men jag måste äfven på något