En Roman på Jernväg. Berättad af Rolf Frid. (Forts. fr. n:o 3.) Som läsaren troligen vet, är detta middagsstatien, hvarigenom tågen der ombytas, så att vi måste nedstiga ur vär kupe. Ingen af oss var hungrig, hvarför vi, i stället för att gå in bland trängseln i matsalen, föredrogo att vandra fram och tillbaka på verandan utanför under förtroligt samspråk. — Jag går in och tar mig en smörgås ändå, sade min vän, sedan vi språkat en stund och försvann genom dörren just som snälltåget från Stockholm anlände. Tåget stannade och det första ansigte jag varseblef i en af kupefönstren var fadrens? Om en sammanstötning mellan tågen skett midt för mina ögon, hade jag knappt kunnat blifva mera förskräckt, men som jag är temligen rådig i dylika ögonblick, ilade jag som en pil in i matsalen, ryckte min förvånade vän med mig från smörgås och biermugg, oaktadt han stretade emot af alla krafter och de öfriga passagerarne med nyfikna blickar betraktade oss, samt försvann med honom genom en dörr åt en bakgärd. — Skynda, din far är med snälltåget! hviskade jag, då han ej godvilligt följde med mig.